Nedsläckt land – Ny TV-serie

(Generella synpynkter i första delen. Spoilervarning kommer längre ned)

Många följare och likasinnade har väntat på premiären av den nya serien som från och med idag går att se på SVT/SVTPlay. Och den har vi förstås kikat igenom under dagen, när vi inte varit i bygden och handlat eller tagit en promenad i februaris vår(?)väder.

Vi tycker att serien är bra. Faktiskt riktigt bra!

Man ska nog ha med sig i tanken vilken målgrupp serien riktar sig för, det är ju i huvudsak inte preppers eller andra nördar som pysslar i områden som hemberedskap, friluftsliv/överlevnad och säkpolare. Dock är det intressant att se gruppdynamiken, höra synpunkter från experter på området och få en påminnelse om varför vi själva faktiskt roar oss med att vara förberedd på just en liknande händelse.

img_2616

Bilderna är skärmdumpar från SVTplay

För gemene man kan detta nog både vara lite annorlunda underhållning och en ögonöppnare. Särskilt som det sätts i den kontext som hemberedskap faktiskt handlar om. När vardagen vänds upp och ned. Det är inte massa hinderbanor på tropikstränder, fulspel och omröstningar. Arga eller tokiga programledare som äter larver och skorpioner eller zombies som äter upp någons skrikande barn. Det finns ett allvar och igenkänningsfaktorn är hög när de pratar om hur de sträcker sig efter sina mobiler i tid och otid innan de kommer på att den varit urladdad i flera dygn. Det är helt enkelt mer sannolikt att vi blir utan ström i flera veckor än blir strandade på en öde Robinson-ö.

En annan sak som kan vara läge att lyfta fram är också den utbildande delen i programmet. Det är ju inget vi är bortskämda med när det gäller Public Service men här lyckas de riktigt bra. Bäst vore väl om de kunde skippa de femtioelva deltävlingarna i melodikarnevalen och satsa på sådant här istället, men det är ju helt klart att hoppas på för mycket.

Mycket av det som bjuds på i serien ligger nära verkligheten. Det tycker vi är bra. För Svensson kommer behöva bygga ett utedass under trappan. Även den mest hippa och moderna samhällsmedborgaren kommer behöva förhålla sig i en ny verklighet. Och initialt i en kris kommer vanligt folk lösa saker. Problemet är som alltid uthålligheten men serier som den här ger ett bra arbete för att höja medvetenheten. Och det är värt mycket.

Serien hittar ni här:
https://www.svtplay.se/nedslackt-land

Mest anmärkningsvärt är dock anledningarna till varför en sådan här serie görs, för flera gånger kommer dolda anspelningar till det säkerhetspolitiska läget. Därtill görs ett bra försök att begrava den gamla idén om de berömda 72-timmarna när man börjar prata om en veckas hemberedskap istället. Betänk att sju dagars beredskap fortfarande bara är ett förslag från försvarsberedningens utlåtande om totalförsvar. Små men bra detaljer som många av oss tjatat om i åratal.

Krisberedskap intresserar både vanliga människor och trycks på uppifrån.
Vi lever helt klart i en skymningstid.

<<<SPOILERVARNING nedan>>>

Första avsnittet:
Två saker fastnade extra mycket här, förutom det roliga att nu även SVT lyfter fram en händelse av Carington-karaktär som det förr ansågs vara extremt foliehattigt att oroa sig för.

Det är för det första spännande att de lyfter ihop helt olika människor som inte känner varandra. Kanske inte riktigt sannolikt att man skulle finna sig tillsammans med fyra andra personer man aldrig träffat i ett modernt designerhus och sedan bli av med strömmen. Hur det påverkar deras chanser och förutsättningar är svårt att veta för en lekman men de flesta gör ett bra jobb och lyfter grupperna framåt.

Det andra var samtalet om mat och hur denna skulle delas upp. Jag tyckte de krånglade till det onödigt mycket genom att inte vara pragmatiska och lösningsorienterade. Människan har inte överlevt som art i så många år om vi föll ned döda utan mat det första vi gjorde om vi missade en frukost.

Vi är inte snabbare eller starkare än de djur vi jagat. Men vi är uthålligare, åtminstone om vi är friska individer som inte lider av fysiska åkommor eller sinnesslöhet. Idag är fetma, eller extrem fetma, en betydligt större dödsorsak än svält i västländer. Folk som inte klarar av att göra annat än att lata sig och äta kommer inte klara omställning till ett liv i kris särskilt väl.

Jämför med vår situation, vi är intresserade av att samarbeta och ha krisplaner ihop med andra. Men då gäller det att välja ut nettobidragare. Och jag själv som har betydligt mer prepp kring livet än vad som är hälsosamt, förstår att andra hellre kanske skulle välja en annan parhäst att överleva med i händelse av kris och krig. Det försöker jag väga upp genom att visa uthållighet trots övervikt, kunskaper och framförallt erfarenhet av att bo på landet samt andra förmågor som exempelvis kunskaper i både jakt och fiske.

Andra avsnittet:
Två saker blir tydligt, dels vem som inte fungerar så bra tillsammans med gruppen och hur mycket bättre ett gammalt hus är för just en sådan här situation. Fast hade det moderna hemmet haft bara en liten täljstenskamin hade den antagligen kunnat värma hela huset eftersom moderna hus är så täta och välisolerade. Tänk på de ni som preppar i moderna hem!

Mycket muskelarbete ska till när pumpar inte skjutsar fram vårt vatten. Det är väl vi alla som roterar vattendunkar bekanta med sedan tidigare.

Här börjar också funderingar och tankebanor mellan de två ofrivlliga familjerna som är mycket intressant att följa. Hur de eventuellt kan hjälpa, eller stjälpa, varandra.

Tredje avsnittet:
När skiten träffar fläkten kommer man dock inte kunna välja på att hoppa av, packa väskan och dra. Då måste man lära sig att gilla läget. Men med det sagt, all respekt för privata förhållanden och personliga skäl att inte vara med i ett experiment som blev något annat än man trodde.

Det är inte gjort i en handvändning att varken fiska eller jaga. De som tror att man skaffar en jägarexamen för att i krisen löpa till skogs och skjuta sin egen mat en måndagskväll är i sanning en idiot. Sådan kunskap måste finnas på plats i god tid.

Nu börjar det också bli riktigt intressant gällande samarbete mellan grupperna eller inte. Jag tror inte någon vill vara i någon av de situationerna. Människor är ofta stolta och vill kämpa och därför är det nog svårt att med mössan i hand be om hjälp. Samtidigt har ju den andra gruppen sig själva att ta hänsyn till först. Genom att hjälpa andra kan de ju förstöra för sig själva. Det är frågor som vi alla kan stå inför snarare än vad vi anar.

Fjärde avsnittet:
Beslut om sammanslagning som tas nu tror jag är väldigt tidiga, eftersom båda grupperna förstår vad det handlar om, det är ett experiment som de deltar i. Själva skulle vi inte låta särskilt många flytta in hos oss bara några dagar in i en stor landsomfattande kris. Men det är nog inte ett orimligt antagande att folk kommer söka sig bort från städerna och att sådana här lösningar kommer hjälpa människor att klara en kris.

Däremot är nog förhoppningarna om att man klarar sig bara man kommer ut på landet rejält överdrivna. Moderna jordbruk idag är högteknologiska och drivs i synnerhet framåt med diesel. Precis allting är annorlunda mot tiden under beredskapsåren. Och det är verkligen inte till någon fördel i händelse av ofärdstider. Även detta tas upp i avsnittet.

Och så möter vi på en bit som inbitna överlevnadsfantaster säkert vill raljera över. Folk går och badar och har roligt ihop, mitt i en kris som måste klassas som allvarlig. Men det är nog väldigt naturligt. När allt kommer omkring så pysslade väl de flesta av oss med sådana aktiviteter före den smarta mobilens ankomst i vårt vardagsliv.

Fortsättning följer.

Publicerat i Börja Preppa, krisberedskap, krisberedskapsveckan, livetpålandet, Prepp, Prepptest | 8 kommentarer

Social prepping, DN och Jonstad

David Jonstad, mer känd för sina läsvärda böcker än för att varit med på Prepperlistan sedan den startades, medverkade i en intressant artikel i DN Kultur härom dagen. Idag på twitter ställde han frågan:

Det är en intressant och bra fråga som jag först tänkte ranta ett svar på men det blev för rörigt att jag valde att skriva ned lite tankar här istället.

Mitt korta svar är absolut ”Ja”. För jag tror verkligen att prepperrörelsen, hur löst sammansatt den än må vara, mycket riktigt rör sig åt det hållet. Det jag funderar på är när i tiden denna förändring har sin grund. Och den ligger nog före oss (vi har ju kört sedan november 2015). Brytpunkten tror jag ligger främst i två saker.

Den första är skilsmässan mellan Survivalister och Preppers. Nu låter det betydligt brutalare än vad det i själva verket är, men min upplevelse är att det är två gamla vänner som med åren glidit ifrån varandra. Inga hard feelings mig veterligen mellan de olika sällskapen. Det för oss vidare in på nästa steg i brytpunkten som är samtalen. Och hur samtalen förs. Survivalisterna stannade kvar i mer slutna eller subkulturella specialforum på nätet medan preppers i större utsträckning hamnade i och ville ta plats i den mer offentliga debatten. Alltså twitter.

img_9897

När vi började twittra för dryga tre år sedan fanns där bara en handfull konton. Idag är det närmare 70 konton med på Prepperlistan och den är inte komplett på långa vägar. Främst för att det är svårt att hålla koll då det är så många. Och några fick kanske sitta i karantän under en period när vi drog ”hårdare redaktionella bedömningar”, under valåret -18.

De uttalade survivalisterna har enligt min tro och uppfattning en högre opsec. En krisplan som åtminstone utåt påminner mer om ensamvargen, även om man nog inte ska dra allt för långtgående slutsatser. Vi sitter ju trots allt själva ensamma i skogen med konserver och hagelbössa så det finns nog inga vattentäta skott åt något håll. Bland prepperdelen av de som nördat sig ned i hem- och krisberedskap är min uppfattning att ganska många är intresserade av det vi tidigare kallat Gröna vågen 2.0. Man vill leva mer robusta liv och bryta det mönster som kanske är mer normativt för den som bor i en stad. Varför just denna grupp som dessutom regelbundet håller koll på twitter och där delar projekt och misslyckanden vuxit sig så stor tror jag handlar om att man vill lära sig nya saker, lära känna nytt folk som har liknande tankar och i många fall även påverka samhällsdebatten i stort. Vissa av oss är mer uppmärksamhetssökande och använder egna bloggplattformar men detaljgranskar man det som skrivs hos de olika bloggarna tycker jag främst det handlar om att man vill dela med sig av råd och ha större skrivplats för att vädra funderingar och även få tips eller djupare samtal.

Onekligen har utvecklingen i både stort och smått fortsatt åt fel håll och det ger oss alla ofrivillig draghjälp när vi pratar vikten av förberedelse både för lokala väderkriser till i värsta fall rena krigshandlingar mot landet där vi bor.

Det som kanske sticker i någras ögon är att både preppers och survivalister återkommande trycker på att resurser är begränsande. Vi själva erbjuder inte öppet hus till ens prepperpolare i händelse av ofärdstider, men planer finns och alla tar sin botten i att landsbygden där vi bor ska vara nyckeln till ett hyfsat liv även i framtiden.

Till syvende och sist landar min tanke i att de flesta som preppar och pratar om prepping gör det för att de vet, att när krisen eller kriget kommer, så blir det väldigt mycket enklare för alla om även grannen har smygpreppat sig för en tids elände.

David Jonstads böcker kan ni köpa här. Hans hemsida är davidjonstad.se och förslagsvis följer ni honom även på Twitter.

Mer tankar som kanske är intressanta kan ni läsa här:
Gröna vågen 2.0
Den svenska prepperrörelsen
Preppers är en viktig del i krisberedskapsdebatten

Artikeln hos DN hittar ni här (kräver prenumeration)

Publicerat i Debatt, krisberedskap, självhushållning | 1 kommentar

2019. Nytt år – Ny prepp

Vi slopade att skriva en årskrönika för 2018. Den hade bara handlat om det enda vi skrev om förra året ändå. En skitjävlig vinter, sommar-Sahara, pipupen och förstås vår nye familjemedlem. Minipip – Det lelle tröllet. Istället tar vi i detta blogginlägg avstamp i mål och idéer för året som just nu tagit sin början.

Hot och risker

Vi hoppas fortfarande att all vår prepp är meningslös, barnslig och en foliehattsfason. Dessvärre räcker det att öppna vilken kanal för nyheter som helst för att inse att det är ett fortsatt sluttande plan och dyker man ned i det säkerhetspolitiska läget är de bevingade orden ”Sverige kan vara i krig om några om år” ruskigt träffsäkra. Kriget kanske inte står för dörren 2019 men det finns ingenting som talar för att läget skulle bli bättre. Vår bedömning är att en ekonomisk krasch eller att Sverige p.g.a. sitt läge dras in i militär konflikt är de mest sannolika hoten mot allas vår vardag, i skrivande stund.

Prepp och politik

Vi båda lutar åt höger, med en stor portion av frihetliga idéer. Partipolitik är dock inget vi tänker grotta ned oss i då det vi mest är intresserade av handlar om säkerhet, totalförsvar och beredskap. I synnerhet på ”lägsta” nivå, hos individen i hemmet.

När det gäller just ovan nämnda frågor anser vi inte att det är viktigt att prata i termer av klassisk vänster-höger, eller gal-tan heller för den delen, utan att samtalet är nog så viktigt för att lyftas från knölpåksnivån. Det finns ingen som förlorar på prepping.

Det enda vi tycker är viktigt, på allvar, är att andra människor inte ska behöva dö av skitsaker den dagen saker och ting slutar att fungera. 

Samhällskollapsen

Den är nog inte nära förestående. Ju mer man gapar om detta desto större filterbubbla lever man i. En samhällskollaps lär inte hända så länge vi inte drabbas av en solstorm som sätter oss tillbaka till 1850-talet. Däremot är vissa funktioner hos både landsting och kommuner så eftersatta att det får konsekvenser. Folk blir förbannade och arga och det är en farlig riktning. Arga människor är inte goa att tas med.

Vidare om vårt eget liv, först Bloggen

Jämfört med vårt mest aktiva bloggår 2017 så har vi haft helt galen trafik även under 2018, även om vi knappt skrivit och återkommande lyft samma frågor och händelser.

Bloggen kom till för att kunna berätta om en idé. Vi var väl dåliga på att ranta och något så spännande som en Börja Preppa-låda förtjänade faktiskt en mer utvecklad text. Bloggen har utvecklats sedan dess och är för oss främst ett bra forum att skriva ned tankar, projekt och företag tillsammans med god portion hederligt flum.

Vi är så tacksamma och glada för trafiken och hoppas att vi kan sprida lite kunskap till alla som är intresserade. Bloggen fortsätter och vi ska försöka uppdatera den mer regelbundet, mest för att vi själva ska stanna upp och fundera på vad vi håller på med. Och därigenom visa på de minor ni andra inte ska behöva utlösa om ni gör liknande grejer.

Twitter

Jag, hr PiP/Martin, är ju den mest frekventa twittraren av oss och jag tänker fortsätta att bredda de jag följer på twitter. Även om jag sällan framstår som ödmjuk är jag intresserad av andra människor och vill vara en bra medmänniska. Bakom mitt hårda yttre dväljs ett hjärta i konserv, som jag brukar säga. Det blir mer tokigheter, företag, trams och snusk. Det är sådan jag är.

Mörksugga kör vidare som vanligt, alltid med tanken att steppa upp twittrandet något för att lära känna mer gött folk. Kanske går det bättre i år.

Tweetups, preppups, PiPups

Vi vet inte om vi mäktar med att ordna en till stor PiPup hos oss. Vi hade chansen 2018 och tog den. Det är så mycket arbete att både ordna inför och städa upp efter att ha tjugo personer utspridda i vardagsrum och trädgård. Vi lutar mot att hellre ordna fler mindre preppups, gästa andra som bjuder in till större träffar och även mer vanliga traditionella tweetups, med icke uttalade preppers. Just för att de människor vi lär känna genom twitter är så goa.

Men inget är hugget i sten än, och inbjudningar till både tweetups och preppups saknas så vi får väl se vad som händer i sommar!

Gården

Här lägger vi stor vikt för året. Efter att i ett och ett halvt år bara gasat är det nu dags att våga luta sig tillbaka. Tid är nu för att vårda och utveckla det vi hunnit åstadkomma så här långt istället för att kasta sig in i nya projekt. Hönshuset ska få hyresgäster, odlingar ska planeras och allehanda uthus skall hållas i gott skick.

Gör vi detta ordentligt fram till sommaren kanske det är läge att ta nya steg sedan, men medvetna och i maklig takt.

Jakt och friluftsliv

Vi har fått ett par fantastiska läromästare och avser att i så stor utsträckning som möjligt ta tillfället i akt att följa med på jakt och lära oss mer. Hantering av fällda villebråd förtjänar en egen bloggpost om det väl blir av men vi är glada att ha så fint stöd i det projektet.

När vi väntade lillen pratade vi om hur framtiden skulle te sig, och hur mycket vi skulle vara ute i skogen. När 2018 kom till sitt slut handlade det väl högst om ett par enstaka tillfällen vi lagade och åt lunch utomhus. Det kanske inte blir enklare när trollungen närmar sig sin första årsdag men där får vi som föräldrar ta oss i kragen och se till att det händer.

MiniPiP

Grabben har varit snorig och jävlig i ett par veckor. Men han är vid gott mod och härjar så gott som en fem månader gammal unge kan. Glad nästan jämt och växer så det knakar (främst på bredden, som sin far).

När ett nytt år nu gjort entré är insikten glasklar.

Förut hade vi som två vuxna människor alltid ett val. Fortsätta eller ge upp. Tillsammans eller var för sig. Hade maten tagit slut och kriget stod på trappen kunde vi välja att skjuta oss själva och ge fan i allt.

Det valet finns inte längre.

Vi måste alltid vara bättre, starkare och mer förberedda.
Vi preppar inte längre för oss själva.

Vi preppar för en framtid åt vårt barn.

img_2271-2
MiniPiP tar sin första selfie
Publicerat i årskrönika, Börja Preppa, livetpålandet | 1 kommentar

Stora prepperpriset – 2018

Återigen är det Nobeldagen och till Alfred Nobels minne är det dags att ännu en gång få äran att dela ut – Det Stora Prepperpriset.

prepperpriset

Bilden är stulen ifrån Prepperprisets skyddshäxa: Mordvitsaren, @battleaxe

För att vinna den eviga ära som följer med priset krävs det att man under året har gjort något alldeles särskilt för antingen sin egen preppsituation eller den tokiga svenska prepperrörelsen i sin helhet.

Den beslutande Nobelkommittén har i år blivit överkörd av eliten, mästarnas mästare:

Vinnaren av årets pris har av kuppmakarna motiverats som följer:

Själv tillskriver jag priset till hundra procent min bättre hälft. Som öppnade upp vårt hem, trots att hon gick hemma på graviditetspenning och snart skulle betraktas som höggravid, för den stora #PiPup18 – Invasionen


Tidigare vinnare av den eviga ära som följer med priset:
Det stora Prepperpriset – 2016: MatsGyver för #prepperSEmeeting2016
Det stora Prepperpriset – 2017:
Svensk prepper för Prepperpodden

Det stora Prepperprisets historiska gestalt – 2017: Lars Wilderäng för Stjärnklart
Det stora Prepperprisets historiska gestalt – 2018: 
Urvaken, för sin blogg

Publicerat i Filurande/Flum, Prepp, Prepperpriset | 2 kommentarer

Planer inför ett krig

Av en ren slump ramlade vi in på ett samtal gällande planer för kris och krig härom veckan. Det tog sin grund i ett skämt jag drog, halvt på skoj men också halvt på allvar, i våras under den stora tweetup som vi bjöd in till.

Skämtet löd ungefär: ”Passa på att ha roligt när fred är. Vi bjuder in er för att nätverka nu, för när kriget kommer är ni då rakt inte välkomna hit”.

Det kanske i sig låter lite brutalt men i praktiken är det precis tvärtom. Häng med nu:

För det första: Det som inte har övats under normala förhållanden har inte stora chanser att lyckas senare när allting kastats omkull. Drömmer man om små väloljade kollektivbyar är det läge att ha infrastruktur på plats för det när tid fortfarande är.

För det andra: Även om vi har lärt känna många nya vänner genom vårt twittrande är det inte möjligt att härbärgera ett tältläger på gården under valfri SHTF och tro att det ska fungera någon längre tid, hur väl förberedda folk än må vara. Våra egna resurser är alltid begränsade och större sammanslutningar ställer stora krav på ex. vatten och avlopp.

För det tredje: Man måste kunna säga nej. Det är en mental tankeprepp som många kommer vakna upp utan när skymningsläget gått över i en mörkare vardag där allas resurser kommer vara hårt begränsade. Vi tycker inte det kommer bli roligt att be våra äldsta vänner lämna vår gård, i värsta fall dessutom tomhänta, lika lite som vi inte kan lova plats åt alla våra nya och antagligen så sjutton mycket bättre förberedda vänner.

För det fjärde: De mest realistiska planerna att lägga energi på att kunna genomföra i en SHTF är med de som bor allra närmast och allra längst ifrån. De närmaste av självklara anledningar som att kunna hjälpas åt och de längre bort för att ha planer för flykt och alternativa boenden om krigets slagfält skulle ske i ens egen trädgård, eller absoluta omgivning.

Det är schysst att köra med raka rör när tid finns. Så får alla en chans att anpassa sig efter det. Våra regler är enkla.

  • Kom inte hit.
  • De planer vi har för SHTF håller vi för oss själva eller med de som är direkt berörda på ett eller annat sätt.
  • Vi håller givetvis öppet för att diskutera med vänner eller bekanta om deras barn behöver husrum då deras föräldrar förväntas vara engagerade i totalförsvaret och arbeta när SHTF.
  • Vi kommer alltid försöka hjälpa vänner och folk på flykt.

Vårt fullständiga engagemang i debatten kring hemberedskap och prepping bygger först och främst på att vi vill dela med oss av vad vi kan, vad vi gör och hur vi misslyckas, när tid finns. Vi vill finnas där med goda råd, tips och idéer innan något händer.

Går saker och ting åt skogen kan vi inte ha ett tältläger i trädgården, det är inget vi preppar för.

Publicerat i krisberedskap, Prepp | 3 kommentarer

Vår preppresa #13 – Torkan

Idag är det vår treårsdag. Tre år på twitter, tre år sedan vår preppresa tog sin början och tre år så mycket klokare.

Sedan vår förra uppdatering om resans gång har det hänt en hel del. Samtidigt känns det som att ingenting har hänt, för händer det tillräckligt mycket hela tiden så blir allting bara ett sammelsurium. Så låt oss ta avstamp i den förra uppdateringen kring vår preppresa.

Sent omsider tog vi emot våren. Med bara en halv kubik ved kvar var vi väldigt osäkra på om de kalla nätterna och frostiga dagarna någonsin skulle släppa sitt grepp. Men vi bar in det sista och lät det bära eller brista. Och tur var väl det. Till slut blommade körsbärsträdet utanför vårt sovrumsfönster, sedan följde träden i lunden, rabarber och blomster som rhododendron och rosor.

När försommaren kom körde vi skiten ur oss för att bjuda in till den stora invasionen som vi valde att kalla PiPup18. En kanske inte så välplanerad helg men väldigt rolig. Vi lyssnade på fantastiska föreläsningar av kompetenta och målmedvetna människor som inte alls har bakgrund i prepping. Vi tävlade i grenar som gevärsskytte, pilbåge och ett fyrdimensionellt fyra-i-rad. Åt massa mat, drack gott och hade en riktigt trevlig helg med många nya bekantskaper.

Vi spenderade mycket tid med våra förodlingar och utplanteringen av dessa i massvis utav pallkragar. Egentligen ganska planlöst, men samtidigt medvetet för att prova vad som kunde fungera. Och vad vi kunde lära oss under sommarens gång.

Sedan fortlöpte graviditeten. ”Mörksugga” blev allt rundare och tröttare och mitt i slutskedet av väntans tider slog torkan till på allvar. Gräset gulnade, brunnen återfylldes dåligt och korna såg allt mer molokna ut i torkans spår. Hästbonden som har gården en halvmil bort deklarerade att det var den torraste sommaren på 268 år. Själv frågade jag om han verkligen kunde minnas så långt tillbaka men nog var han karl nog att tala om att så var det bannemig.

Vi slutade att vattna våra odlingar och gick in i sparläge på brunnsvattnet. Tomatplantor och chili, som vi lagt mest vikt vid i uppdrivningen, gav vi oss fan på att skydda och försöka rädda. Vi fyllde på med extra mycket jord och ett tjockt lager gräsklipp i krukorna samt ordnade solskydd med hjälp av tyllgardiner för att hindra det värsta solgasset.

Med forna vinterns kyla färskt i minnet hade vi stor framförhållning inför kommande kalla årstid och lät installera en ny och välfungerande luftvärmepump lagom till midsommar. Den fick bekänna färg redan under Juli månad. Vi körde den baklänges för att svalka, så den höggravida Mörksugga kunde få chans att andas och sova åtminstone några timmar om dygnet. 23 graders sval luft på hela bottenvåningen känns som ett minne blott idag, men i somras underlättade det något oerhört.

Våra odlingar lämnades som sagt vind för våg. Det fanns inte vatten nog att försörja allt, inte heller vår nyplanterade sommaräng. Men med hjälp av den korta svala perioden kring midsommar, och det regn som föll då, så hände underverk. Morötter, kål, potatis och de flesta kryddväxter klarade sig väldigt väl. Purjolöken har nu på hösten visat sig vara av hästgenitalemått mätt. Vår sommaräng har levererat tonvis med blommor, torkan till trots, och förutom midsommarkransar kunde vi även plocka ringblommor till #minipip:s dop för bara några veckor sedan.

Att uthärda vattenbristen var värre. En dag i augusti drog pumpen torrt, då var det inte mer än ett par decimeter kvar att suga ur. Brunnen är tre-fyra meter djup, vackert stenlagd på insidan och vi kunde sänka munstycket en kort liten bit till för att få tillgång till de sista dropparna. Vattnet använde vi främst för att spola i toaletten med. Handhygien utfördes mestadels med handsprit och duscha gjorde vi annorstädes. Allt för att spara vårt eget vatten inför förlossningen och främst tiden där efter.

Vi har lärt oss att det finns många djupborrade brunnar omkring som vi får ta vatten ur när det behövs. Vi själva ska väl i framtiden överväga att borra en egen djupbrunn men att basera det på första sommaren, ”den torraste på 268 år”, känns inte som den viktigaste ekonomiska prioriteringen just nu. På sikt är det dock rimligt att ha fler lösningar som inte omfattar god vilja hos grannar.

Minipip kom till slut till världen, långt efter utsatt tid. En ganska stor krabat som nu mestadels omnämns som illbattingen, det lelle tröllet och skitungen. Samlat i synnerhet under #livetmedbarn och #minipip på twitter. Efter lillens nedkomst fortsatte värmeböljan allt bra länge men vi spenderade semester och babybubbla till att åka och hälsa på släktingar varannan dag för att få mat, en lång dusch och lite lugn och ro då alla ville träffa det lelle tröllet.

En mycket obehaglig upplevelse hade vi bara en vecka eller två efter det vi kom hem från BB. Medan de på nyheterna oavbrutet rapporterade kring alla skogsbränder som härjade runt om i landet satt vi långt ut på en skogsväg där landskapet på många ställen såg ut som ren öken. En av nätterna drog åskan in, ett riktigt dundrande och otäckt mörker som gång på gång bröts av när blixtarna förvandlade natt till dag. Flera blixtar var så ihållande att det det upplevdes som ett par sekunder med ihållande ljus. Med den nyfödde gossen satt vi i vardagsrummet och väntade ut ovädret. Vi plockade fram det allra mest viktiga för att fort som tusan kunna sätta oss i den stora bilen och överge hus och hem ifall blixten skulle slå ned och sätta eld på vårt närområde. Men det gick väl, som tur var.

Kring odlingarna har det ju mest varit spektakel, ingen ordning och reda och allt har fått leva sitt eget liv. Våra kaniner har främst fått bo i skuggan av husets norrsida för att inte dö av värmeslag och de verkar fortfarande reda sig gott. Hönshus har vi byggt men låter första besättningen flytta in till våren. Det är ingen idé att lägga mer tid på den biten före vintern, som nu står inför dörren.

Det vi dock har lärt oss är mycket. Kontentan är att det är bättre att odla hej-vilt än inte alls. Nu när höstmörkret kryper upp sitter vi och skriver ned vad vi gjorde bra och mindre bra och har med oss det inför nästa säsong.

Att första året på vår lilla gård skulle bjuda på en så horribel vinter och en lika utmanande sommar var det ingen som kunde förutse. Vi tar med oss ett ton av kunskap, därtill vår nya familjemedlem, framåt för att förhoppningsvis göra ett bättre ett år på alla fronter. Learning by doing, som det visst heter, och man kan lära sig mycket av att göra fel. Det viktigaste är att man får saker gjort och där ligger vår styrka.

Slutligen så är livet annorlunda, lite tufft ibland, men så förbaskat mycket roligare att leva på landet. Nu när nästa vinter står för dörren behöver vi aldrig mer komma hem och ha 13 grader i matsalen en vanlig vardag. Men det är rätt lätt att glömma av att vi gör det här av en anledning.

Mörka tider står för dörren.


Tidigare kapitel på Vår preppresa hittar ni här.

img_1557

En liten höstaeld när man behöver ta nya tag inför vintern.

Publicerat i krisberedskap, livetpålandet, Odla med PiP, Vår Preppresa | 1 kommentar

Hönseriet

Veckan före den stora valdagen tyckte jag att det var utmärkt att hitta på en ursäkt för att få spendera kvällarna med mig själv och lyssna på intressanta poddar och ta del av nyheter och debatter. Så jag fick för mig att bygga ett hönshus.

Det är delvis sant, men också att vi länge velat skaffa höns så det var inte en helt spontan idé. Den utlösande faktorn var snarare den att vi bestämt att inga nya projekt fick ta vid innan vi var färdiga med det stora oket, att röja. För både vårt brygghus och lilla uthus var fyllda med skräp, skrot, skit, smuts och dessutom en gammal husvagnstoalett. De förra ägarna av huset gjorde inte så mycket annat än att stöka till det, dricka sprit och köra åkgräsklippare, åtminstone till kronofogden dök upp och tog åkgräsklipparen. Och huset.

Sagt och gjort så när allt var utslängt och sorterat blev jag rastlös efter flera helgers städjobb. Jag ville bygga upp något eget istället för att ta hand om andras skit. Så jag gick ut för att börja pula och bygga med målet att göra ett hönshus, eller hönseriet som vi kallar det.

Ett mål med bygget var att inte köpa något extra virke utan att bara använda det som kunde hittas på vindar, loft och rännen. Så min höga svansföring kring Mamma Mu-kojor har väl slutligen punkterats en gång för alla. När skräp kastades ut hittade jag en stålram för ett glasbord som redan var inklädd i hönsnät och den fick utgöra grunden för bygget. Eftersom det ju faktiskt redan fanns en dörr.

Det som skulle bli reden var underdelen till ett IKEA-skåp som jag spikade upp på väggen redan innan bygget drog igång, mest för att jag tänkte att det kunde vara bra att spara och att det blir enklare och sopa om det inte är i vägen.

Notera gärna golv, väggar och fönster på bilden ovan. Detta var en gång i tiden gårdens bostadshus och det känns riktigt bra att ta vara på det, även om det är ganska nedgånget.

img_1143

Efter första kvällens arbete hade ett gäng stolpar kommit på plats med lite brädor för att hindra det värsta sprättandet från att landa i gräsklipparen. Kväll två fortsatte bygget av ”väggarna” med tröskel till dörren, hammarband att fästa nätet och en första strykning av stallfärg på golvet.

img_1146img_1156-1

Eftersom färg torkar långsamt ägnades tredje kvällen åt att ordna en lucka så att hönsen kan förflytta sig från det trygga boet till den spännande friheten där massa god sprätt hägrar. I hönseriet finns ett fönster där den ena halvan har fått bli hönslucka.

Till detta har jag fortsatt använt grejer som återfunnits och en gammal byrå, gedigen sådan i riktigt trä, har fått offra sin ena sida för att stänga igen fönsterrutan och istället fungera som skalskydd och portvalv. På insidan har en annan gammal byrå fått sätta livet till för att utgöra själva porten och detta har spikats ihop så att allt löper fritt i den gamla fönsterbågen. En tredje byrå, ett hörnskåp av betydligt sämre kvalitet har fått offra sin topp och botten för att bli platåer kring porten.

img_1176

Efter lite goda råd från twitter följde nästa kväll med att bygga en bajshylla under det som samtidigt växer fram som sittpinnehörnet. Eftersom det tydligen skits både mest och bäst under sittpinnar tog vi en halv lastpall som bajshylla där masonit fungerar som inklädnad. Så när skivorna blir för räliga är det bara att kasta dessa på eldhögen och sätta dit nya. Sittpinnarna själva höggs ned från ett vildvuxet trädgårdsträd. Häftandet av nät påbörjades också när den delen av hönseriet började bli funktionellt.

Sedan gick det lite långsamt i några dagar. Arbetsplatsen städades av och en arbetsbänk föddes lite spontant för att ha yta att förvara verktyg på, ordning och reda är bra prepp.

För att avsluta projektet behövdes en utsparing göras kring hönsens egna frihetsport. Rester från en byrålåda fick utgöra stommen att fästa näten i. Detaljer på frihetsporten justerades också in så att den går att ställa i öppet läge och har en låskil för att säkra den nattetid. Skulle mickel göra ett smyganfall ska han möta både hårt arbete och skarpskytte innan han får smaska på våra fjäderfän.

För att dela av redena sinsemellan använde jag en gammal sängbotten, en sådan med brädor ihophäftade med tygband undersidan, som slutar hålla för tonåringar när de skaffar sina första nattpartners…. Redena skärmas av från varandra av fem brädor på höjden och täcker i princip hela höjden från botten till taket. Längst ut sitter också två horisontella brädor som ger en liten klack. Dessa har helt naturligt hamnat med en liten distans till hyllplanens botten så dessa kommer att gå att sopa ur och få smuts att falla nedåt i utrymmet mellan hyllplanet och klacken.

Vidare behövde dörren fixeras. Detta gjordes genom att i botten kant fästa träbitar så att dörrpartiet måste lyftas in och således inte går att sparka ut från något håll. I ovankant fick en till träbit fästas i hammarbandet för att minska det utrymme mellan hammarbandet och dörrens ovansida. Det går således inte att lyfta ut dörren heller genom att föra den uppåt och sedan rucka den i underkant. Man fäller den alltså in på plats. Två mycket avancerade låsanordningar (fastspikade haspar i det ekologiska naturmaterialet trä) är också monterade. När detta var gjort återstod bara städning av golvet och en ny strykning av stallfärgen som ska få stå några dagar och torka till riktigt ordentligt. Det går långsamt i rådande väderlek. Kvar att göra nu är bara lös inredning och det faktiska införskaffandet av hönor.

Det enda vi har köpt för det här projektet är stallfärg och hönsnät. Och till och med dessa två sakerna hade vi liggande sedan tidigare projekt med kaninburarna. Projektet har tagit upp emot tolv arbetstimmar i ett sävligt tempo där inget stressats fram utan jag har klurat på de olika lösningarna i lugn och ro.

Lärdomar att ta med sig är att jag kanske alldeles för frikostigt kastat gammal skit på eldhögen. Mycket kunde varit smart att slå i bitar, spara det som varit i hyfsat skick och sedan förvara staplat i ett hörn. Men gjort är gjort och det finns gott om grejer kvar så det är inte hela världen. Andra lärdomen är att det går att bygga sjukt snygga Mamma Mu-kojor om man sätter den sidan till. Slutligen har det också varit annorlunda att göra allting själv då Mörksugga ställt upp och tagit hand om vår lille #minipip under tiden. När han blir större hoppas vi att han kan vara med både frugan och mig när vi håller på med våra olika projekt.

Till sist en bild på hur det hela såg ut när det var färdigt. Komplett med groggbord ifall någon vill komma på tweetup, eller preppup som vi kallar det, och bjuda på något gott.

img_1243

Publicerat i krisberedskap, Prepp, självhushållning | 6 kommentarer