Plötsligt var det dags, olyckan var framme.

Jag, herr PiP sitter i bilen på väg hem och får ett telefonsamtal från Mörksugga. Förstår direkt att något är allvarligt fel då man enkelt hör tonfallet hos den man pratar med varje dag.

En skärrad röst som inleder samtalet med ”-Jag är ute, det hände igen” är i regel ett bra tecken för att något har gått åt helvete. En mindre sammanhängande förklaring med orden ”det small”, ”blod överallt” och ”det gör ont” bidrar till att min egen panik börjar krypa utmed ryggraden.

Fokusera

Som många berättar om, oftast i populärkulturen, så förstår jag grejen i att ”tiden saktar ned” och att man går helt in för att ”lösa uppgiften”. Dock gör jag så utan någon som helst know-how. Det enda jag vet är att jag inte är bekväm med blod, sår och chockade människor. Särskilt inte om jag ska prova mig själv på min hustru.

Steg ett

Samla tankarna. Ställ korta och raka frågor. För det blir inte enklare om två vimsar.

• Varför är du ute?
• Small det högt?
• Brinner det?
• Var blöder du?

Steg två

Lyssna på, och bearbeta, svaren.

• Jag är rädd
• Det gjorde ont
• Tror inte det
• Hela handen

Steg tre

Lös det som går när du sitter bakom ratten och kör utav bara helvete.

• ”Ta det lugnt, jag är snart hemma”
• ”Försök att stoppa blodflödet”, ”Hämta förbandet som ligger i byrålådan i hallen. håll tryck på såret”

30 år senare gjorde det nytta i en skarp händelse.

Steg fyra

Ring den enda sjuksköterskan du känner och hoppas på svar. Håll frågorna kort.

• ”Lyssna noga nu, det är allvar och min mobiltäckning försvinner inom kort.”
• ”Jag kommer snart hem och min fru är väldigt chockad och har fått både elstöt och det blöder kraftigt.”
• ”Vad ska jag fokusera på och vad behöver jag veta? Skicka svar via sms när samtalet bryts!”

Steg fem

Hemkomsten.

Jag kör den sista biten så fort jag bara kan utan att göra något dumdristigt med fordonet. Samtalen i telefonen går inte längre fram och jag är utlämnad åt mig själv. Jag vet inte vad som kommer möta mig och jag vet inte heller hur jag ska möta någonting utöver det vanliga.

• Försöker att tänka igenom läget igen. Brännskador, blod och chock. Vad kommer jag möta?

Bestämmer mig för det enda jag kan. Jag har ju ändå sett ”Doktorn kan komma” och ambulanspersonal. De springer inte så mycket. Så jag kör helt sonika in bilen i trädgården, inte mycket längre än jag brukar, och kliver sedan ur den. Lämnar min EDC och går direkt till bagageutrymmet för att hämta bilens första hjälpen-kit. Sen går jag både lugnt men bestämt mot dörren.

Steg sex

Blod överallt.

Min hustru är chockad, gråter och blöder. Förbandet har hon själv lyckats knyta riktigt bra, även om det är blod på gasbindan och runt omkring på golven. Jag ber henne sätta sig ned i trappan och ta på sig skorna. Kollar så att det inte verkar blöda igenom förbandet. Går därefter ett varv genom huset och konstaterar att strömmen är utslagen och att det är blod i nästan varje rum.

Steg sju

Kontroll och åtgärd.

Hämtar en ny första hjälpen som hänger i skafferiet, från Biltema den här gången, den andra har jag lämnat vid ytterdörren. Har ingen aning om hur den faktiskt fungerar i skarpt läge och inser att jag är rätt nervös när jag öppnar den för att kunna hjälpa Mörksugga.

Börjar knyta upp och lyfta på hennes egenpackade förband för att se över handen. Det blöder från ovansidan, det ett stort jack i knogen. Min bristfälliga medicinska bedömningen säger att det är ganska så ordentligt uppskuret.

Sedan fortsätter jag att lyfta på den andra delen av förbandet, den som täcker köttkudden under och kring tummen. Direkt ser jag en stor reva där det rinner ut mycket blod.

Steg åtta

Hjälplös.

Det här är inget jag över huvud taget kan göra något åt. Lägger tillbaka förbandet och velar fram en ny, inte trasslad, gasbinda från första hjälpen-kitet. Snörar tillbaka kompresserna så gott jag kan genom att linda hårt men inte maniskt. Tänker på hur jag lindat mina fötter tidigare i livet när jag stukat dessa efter att ha trillat av hästar, varit full eller allmänt klumpig. Bestämt, helt enkelt.

Sedan säger jag åt min kära fru att vi ska åka in till stan. Någon som är bättre på det här ska få kika, ”de kanske rent av ska sy dig lite grann”.

Så tar jag hennes EDC med mig ut i bilen, tillsammans med bilens first aid-kit som aldrig blev använt och så går vi tillsammans ut för att åka till någon som kan hjälpa oss att få fason på olyckans konsekvenser.

Nio stygn senare….

Vi båda lärde oss en hel del på det här. Olika erfarenheter för var och en men viktiga för båda.

• Lampor som inte lyser kan fortfarande bjuda på elstötar.
• Stoppa inte in händer i trånga utrymmen med vassa kanter, särskilt inte utan handskar.
• Försök alltid att behålla lugnet.
• Var saklig, gärna på ett ”kallt” vis.
• Ha fler första förband tillgängliga. De ska vara så enkla som möjligt.
• Öva på att hitta i första hjälpen-kit. Det är inte så enkelt utan know-how och särskilt inte med stora sår och blod överallt.
• Lägg till sjuksköterska och/eller veterinär på bekantskapslistan i närområdet. De har mer know-how än oss.

/Det någorlunda ihoplappade, både fysiskt och själsligt, paret PiP. =)