Från ett annat perspektiv…

Hur känns det att få en stöt? De flesta har säkerligen upplevt känslan när man nuddar vid ett elstängsel till en kohage eller sätter tungan mot ett batteri. Det pirrar till lite, men inte mer än så. Det är obehagligt men på intet sätt outhärdligt. Men hur känns det att få en riktig elstöt, från en vanlig elektrisk apparat, i hemmet? Det är det troligtvis inte lika många som vet, tack och lov. Jag var en av dem, fram till den tisdagen.

På dagen hade jag varit ute på arbete, i mitt jobb kan jag ganska ofta göra delar av arbetsuppgifterna på hemmaplan och så även denna dag. Efter att ha gjort färdigt dagens arbetsuppgifter och klockan närmade sig fyra bestämde jag mig för att det var dags att fixa lite mat. Det tar ju alltid en stund och jag tänkte att det då skulle hinna bli klart tills när herr PiP kommer från jobbet.

Innan jag började tänkte jag dock se om jag kunde byta de trasiga lamporna i fläkten. Sagt och gjort, dock var de lite svåra att skruva i (lamporna satt otillgängligt längst in under fläktkåpan) och jag fick ingen ordning på det. Dessutom fick jag en liten stöt av den ena lampan och redan där borde jag ha anat oråd. Min tanke då var dock att ”ja men såklart, jag släckte ju inte ljuset, det borde jag ju ha gjort”… Efter det ringde jag till min man och berättade vad som hänt och han sa åt mig att strunta i detta tillsvidare så han noggrannare i detalj kunde förklara varför det inte räcker med att bara släcka en lampa innan den byts.

Jag bestämde mig alltså för att strunta i lamporna och förberedde istället matlagningen. Men när jag hackat grönsaker, styckat en kyckling, brynt detta och fått igång allt på spisen tänkte jag igen att det ju började bli lite väl mörkt och försökte därför återigen skruva i lamporna. Min makes ord från tidigare var nu helt utsuddade från närtidsminnet.

Den vänstra gick nu hur bra som helst och jag fick ljus. Vis av erfarenheten släckte jag återigen innan jag tog itu med den högra. Men detta borde jag inte ha gjort. Jag förde in handen längre in i spiskåpan för att komma åt bättre. Strax fick jag en riktig elstöt.

Hur det kändes minns jag inte riktigt men det small till och allt elektriskt stängdes av. Jag drog ut handen, såg att det började blöda och kände att det gjorde riktigt ont i handen. Första tanken var ”-Fan, det här gick nog inte så bra.”

Jag är chockad över stöt, smärta, smällen och att allt slocknade. Jag tänker ”Vad gör jag, vad gör jag, vad gör jag?” upprepade gånger. Ser att det börjar rinna från såren och tänker att jag måste nog tvätta av det. I chocken tar jag självfallet inte kranen i köket utan springer upp för trappan, genom hallar och sovrum, in i badrummet på övre plan. Slår på kranen och tvättar men tänker snart att detta inte kommer vara tillräckligt. Jag grabbar åt mig en handduk från handdukshållaren ”De ska vi ju ändå tvätta snart”, lindar om handen och går ned för trappan för att ringa maken.

Hans historia börjar här så den tänker jag inte upprepa. Den finns dock i inlägget: Skarp händelse #1

Förutom att jag klumpigt får fram ett första förband, som jag hjälpligt lyckas linda om handen så börjar jag tänka, vad behöver jag lösa för att kunna åka härifrån? Det osar både bränt och os från matlagningen. Jag vet inte vad som är vad. Luftvärmepumpen står still, kylskåpet är också tyst men spisen går fortfarande. Jag stänger av plattorna, tänker ”Hur blir det med min mat nu då?” och fortsätter fundera på vad jag måste göra. Och det är inte så lätt när man gråter och är i chock, men att inte göra något känns också konstigt. Jag tänker att jag har förstört hela huset, att all el är åt helvete på grund av detta. Och så blir jag ledsen även för det. Det var ju inte så här det skulle bli att flytta till landet…

När maken kommer hem är det en befrielse att bara få släppa över ansvaret för mig själv och låta honom hjälpa mig. Just då spelar det ingen roll för mig att han antagligen ser ut som ett urblekt lakan efter att han har kollat på såren, lagt nytt förband och skickat ut mig i bilen med min EDC.

img_8579

Ärrad. Dock ingen fara, bara ett köttsår.

Inte förrän vi åker hem från sjukhuset inser jag att vi har en jordfelsbrytare. Det faktum att den löste ut kan ha gjort det möjligt att jag sitter här och skriver denna text istället för att herr PiP skulle behöva börja blogga om hur det är att leva som änkling. Det är en omöjlig tanke men oerhört skärrande att tänka på.

En sak är säker. Jag ska aldrig mer ens försöka att byta en glödlampa utan att dra ur kontakten eller stänga av strömmen. Ibland får man lära sig den hårda vägen.

Det här inlägget postades i Fru PiP talar. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Från ett annat perspektiv…

  1. Hemsk erfarenhet, men nyttig såhär i efterhand. Tycker ändå att ni båda handlade ganska rationellt med tanke på situationen, ni handlade istället för att bara göra ingenting. En skarp situation, hur obehaglig den än må vara, ger en tydlig fingervisning hur man fungerar när något allvarligt händer. Det är inget man kan lära sig utan sker mest instinktivt, även om man säkert kan påverka genom att vara lite påläst och ha tänkt igenom olika situationer i teorin. Skönt att det gick bra!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s