Vår preppresa #13 – Torkan

Idag är det vår treårsdag. Tre år på twitter, tre år sedan vår preppresa tog sin början och tre år så mycket klokare.

Sedan vår förra uppdatering om resans gång har det hänt en hel del. Samtidigt känns det som att ingenting har hänt, för händer det tillräckligt mycket hela tiden så blir allting bara ett sammelsurium. Så låt oss ta avstamp i den förra uppdateringen kring vår preppresa.

Sent omsider tog vi emot våren. Med bara en halv kubik ved kvar var vi väldigt osäkra på om de kalla nätterna och frostiga dagarna någonsin skulle släppa sitt grepp. Men vi bar in det sista och lät det bära eller brista. Och tur var väl det. Till slut blommade körsbärsträdet utanför vårt sovrumsfönster, sedan följde träden i lunden, rabarber och blomster som rhododendron och rosor.

När försommaren kom körde vi skiten ur oss för att bjuda in till den stora invasionen som vi valde att kalla PiPup18. En kanske inte så välplanerad helg men väldigt rolig. Vi lyssnade på fantastiska föreläsningar av kompetenta och målmedvetna människor som inte alls har bakgrund i prepping. Vi tävlade i grenar som gevärsskytte, pilbåge och ett fyrdimensionellt fyra-i-rad. Åt massa mat, drack gott och hade en riktigt trevlig helg med många nya bekantskaper.

Vi spenderade mycket tid med våra förodlingar och utplanteringen av dessa i massvis utav pallkragar. Egentligen ganska planlöst, men samtidigt medvetet för att prova vad som kunde fungera. Och vad vi kunde lära oss under sommarens gång.

Sedan fortlöpte graviditeten. ”Mörksugga” blev allt rundare och tröttare och mitt i slutskedet av väntans tider slog torkan till på allvar. Gräset gulnade, brunnen återfylldes dåligt och korna såg allt mer molokna ut i torkans spår. Hästbonden som har gården en halvmil bort deklarerade att det var den torraste sommaren på 268 år. Själv frågade jag om han verkligen kunde minnas så långt tillbaka men nog var han karl nog att tala om att så var det bannemig.

Vi slutade att vattna våra odlingar och gick in i sparläge på brunnsvattnet. Tomatplantor och chili, som vi lagt mest vikt vid i uppdrivningen, gav vi oss fan på att skydda och försöka rädda. Vi fyllde på med extra mycket jord och ett tjockt lager gräsklipp i krukorna samt ordnade solskydd med hjälp av tyllgardiner för att hindra det värsta solgasset.

Med forna vinterns kyla färskt i minnet hade vi stor framförhållning inför kommande kalla årstid och lät installera en ny och välfungerande luftvärmepump lagom till midsommar. Den fick bekänna färg redan under Juli månad. Vi körde den baklänges för att svalka, så den höggravida Mörksugga kunde få chans att andas och sova åtminstone några timmar om dygnet. 23 graders sval luft på hela bottenvåningen känns som ett minne blott idag, men i somras underlättade det något oerhört.

Våra odlingar lämnades som sagt vind för våg. Det fanns inte vatten nog att försörja allt, inte heller vår nyplanterade sommaräng. Men med hjälp av den korta svala perioden kring midsommar, och det regn som föll då, så hände underverk. Morötter, kål, potatis och de flesta kryddväxter klarade sig väldigt väl. Purjolöken har nu på hösten visat sig vara av hästgenitalemått mätt. Vår sommaräng har levererat tonvis med blommor, torkan till trots, och förutom midsommarkransar kunde vi även plocka ringblommor till #minipip:s dop för bara några veckor sedan.

Att uthärda vattenbristen var värre. En dag i augusti drog pumpen torrt, då var det inte mer än ett par decimeter kvar att suga ur. Brunnen är tre-fyra meter djup, vackert stenlagd på insidan och vi kunde sänka munstycket en kort liten bit till för att få tillgång till de sista dropparna. Vattnet använde vi främst för att spola i toaletten med. Handhygien utfördes mestadels med handsprit och duscha gjorde vi annorstädes. Allt för att spara vårt eget vatten inför förlossningen och främst tiden där efter.

Vi har lärt oss att det finns många djupborrade brunnar omkring som vi får ta vatten ur när det behövs. Vi själva ska väl i framtiden överväga att borra en egen djupbrunn men att basera det på första sommaren, ”den torraste på 268 år”, känns inte som den viktigaste ekonomiska prioriteringen just nu. På sikt är det dock rimligt att ha fler lösningar som inte omfattar god vilja hos grannar.

Minipip kom till slut till världen, långt efter utsatt tid. En ganska stor krabat som nu mestadels omnämns som illbattingen, det lelle tröllet och skitungen. Samlat i synnerhet under #livetmedbarn och #minipip på twitter. Efter lillens nedkomst fortsatte värmeböljan allt bra länge men vi spenderade semester och babybubbla till att åka och hälsa på släktingar varannan dag för att få mat, en lång dusch och lite lugn och ro då alla ville träffa det lelle tröllet.

En mycket obehaglig upplevelse hade vi bara en vecka eller två efter det vi kom hem från BB. Medan de på nyheterna oavbrutet rapporterade kring alla skogsbränder som härjade runt om i landet satt vi långt ut på en skogsväg där landskapet på många ställen såg ut som ren öken. En av nätterna drog åskan in, ett riktigt dundrande och otäckt mörker som gång på gång bröts av när blixtarna förvandlade natt till dag. Flera blixtar var så ihållande att det det upplevdes som ett par sekunder med ihållande ljus. Med den nyfödde gossen satt vi i vardagsrummet och väntade ut ovädret. Vi plockade fram det allra mest viktiga för att fort som tusan kunna sätta oss i den stora bilen och överge hus och hem ifall blixten skulle slå ned och sätta eld på vårt närområde. Men det gick väl, som tur var.

Kring odlingarna har det ju mest varit spektakel, ingen ordning och reda och allt har fått leva sitt eget liv. Våra kaniner har främst fått bo i skuggan av husets norrsida för att inte dö av värmeslag och de verkar fortfarande reda sig gott. Hönshus har vi byggt men låter första besättningen flytta in till våren. Det är ingen idé att lägga mer tid på den biten före vintern, som nu står inför dörren.

Det vi dock har lärt oss är mycket. Kontentan är att det är bättre att odla hej-vilt än inte alls. Nu när höstmörkret kryper upp sitter vi och skriver ned vad vi gjorde bra och mindre bra och har med oss det inför nästa säsong.

Att första året på vår lilla gård skulle bjuda på en så horribel vinter och en lika utmanande sommar var det ingen som kunde förutse. Vi tar med oss ett ton av kunskap, därtill vår nya familjemedlem, framåt för att förhoppningsvis göra ett bättre ett år på alla fronter. Learning by doing, som det visst heter, och man kan lära sig mycket av att göra fel. Det viktigaste är att man får saker gjort och där ligger vår styrka.

Slutligen så är livet annorlunda, lite tufft ibland, men så förbaskat mycket roligare att leva på landet. Nu när nästa vinter står för dörren behöver vi aldrig mer komma hem och ha 13 grader i matsalen en vanlig vardag. Men det är rätt lätt att glömma av att vi gör det här av en anledning.

Mörka tider står för dörren.


Tidigare kapitel på Vår preppresa hittar ni här.

img_1557

En liten höstaeld när man behöver ta nya tag inför vintern.

Om pariprepp

Redo för krisen
Det här inlägget postades i krisberedskap, livetpålandet, Odla med PiP, Vår Preppresa. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vår preppresa #13 – Torkan

  1. Ni har verkligen haft ett händelserikt år! Det måste vara väldigt nyttigt och lärorikt att summera på detta sätt eftersom tiden har en tendens att bara flyga iväg och rulla på. Nu när ni har minipip så kommer ni även att hänga upp tiden som passerar i förhållande till det. Jag har vuxna barn men kopplar fortfarande mycket av minnen till dem och hur gamla de var då. Man blir nästa förskräckt ibland när man tänker tillbaka på något som hände ”nyss” och inser att det var 10, 15 eller 20 år sedan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s