Vi buggar in. Dag 1

Så var den över oss. Krisen, eller som vi kallat det i svängen, SHTF. Det blev en pandemi. Själv trodde jag mer på en ekonomisk krasch först eller kanske mest krigshandlingar men åtminstone det ena följer redan i virusets spår.

”-Vad var det vi sa?” är ett begrepp som skulle kunna användas nu och de som använder det är antingen hjärndöda primatpreppers eller någon form av antagonister till fenomenet prepping. Det finns inte ett jävla piss som är bra med att krisen kommer och nu måste vi alla hjälpas åt och ta oss ut någorlunda hela på andra sidan.

Tanken är att köra ett inlägg varje dag framöver. Det blir inte några jättedjupa analyser över vad som händer i omvärlden utan mer att följa hur våra vår vardag nu blir där vi avser att helt skärma av oss från fysisk kontakt med omvärlden över en tid framöver.

Vid det här laget har vi inte träffat några andra människor på ungefär ett dygn men slumpen har fallit sig som så att vi haft ytterst begränsande kontakter med folk i över en veckas tid, nästan två. Det låter kanske som strategisk ”juggesemester” men är helt utan uppsåt från vår sida. Jag har varit sjukskriven en vecka pga av problem med en fot och morksugga har vabbat denna vecka.

Att hela Corona-grejen sett ut att kunna spåra ur är ingen överraskning. Tack vare mer pålästa och duktigare människor än oss har vi fått bra input på omvärldsläget och de försök som gjorts för att kontrollera utbrottet i Sverige, även om det nu inte gick som önskat. Smittspårningsarbetet har inte varit förgäves men om bågen borde spänts hårdare från början får avgöras i efterhand. Oavsett kommer det finnas ett Sverige före och efter COVID-19.

Därför har vi redan varit sparsamma och försökt minimera våra sociala kontakter. Om smittspårningen haft rätt är risken för att vi exponerats för viruset extremt låg. Har de haft fel redan från början är risken något högre men inget vi faktiskt ligger sömnlösa över. Vi har åtminstone inte umgåtts med folk som varit i de värsta zonerna som av allt att döma står för lejondelen till att viruset börjar spridas okontrollerat i Sverige.

Några särskilda sista minuten-förberedelser har vi faktiskt inte vidtagit. Vårt vardagsliv har under fyra och ett halvt år varit en mental inställning på att det händer något en vacker dag. Eller efter fyra månaders november som det visade sig vara denna gång. Och nu står vi där och som prepperssveriges klokaste skribent uttryckt för så länge sedan så har man det man har när krisen kommer.

Vår sista minuten-shopping bestod mestadels av lite färskvaror och en del rökta korvar och sådana råvaror, detta gjorde vi för snart en vecka sedan. Och jag köpte en back öl igår vilket var min sista entré i en affär tillsvidare.

Och här kommer min avslutande reflektion i seriens första blogginlägg:

Jag tror inte det är vanliga krisberedskapsnördar och uttalade preppers som står för de ännu ganska få exempel av tomma butikshyllor man ser i sociala medieflödet. De flesta av våra prepperpolare är redan tillräckligt väl förberedda för att på sin höjd köpa hem det som inte hunnit att fyllas på, lite lyxprepp som snacks eller alkohol och andra vardagsgrejer. Jag känner ingen som ens i väldigt slutna forum skrutit om att de burit hem 45kg ris liksom.

Nej, detta handlar helt klart om en stark och galloperande oro hos ”vanligt folk”. Flertalet har nog tack vare Om kriget eller krisen kommer-broschyren haft detta lite latent i sinnet men inte agerat när tid funnits och när helt plötsligt väldigt många tar till sig myndigheternas råd på samma gång så blir det tomt.

Detta är en konsekvens av hela samhällets ”Just in time”-mentalitet där alla mindre lager av varor i princip ligger på rullande lastbilsflak.

Dessvärre tror jag knappast att vi ens sett början på vilka konsekvenser detta ger när ett samhälle utsätts för påfrestning. För det är inte bara havregryn, ris och Bullens pilsnerkorv som ligger på lastbilar. Dessvärre har samma tänk genomsyrat allt civilförsvar sedan årtionden tillbaka och sjukvården står inför en enorm börda framöver.

Mina tankar idag är så långt från ”vad var det jag sa?” som möjligt. Det finns inget roligt med att använda sin prepp i skarpt läge.
Förutom min egen familj och närmaste släkt är jag mest orolig och bekymrad för hur de som arbetar i samhällsviktig verksamhet ska orka sig igenom detta. I synnerhet våra kämpar som nu utgör ett krig mot en osynlig smitta på sjukhusgolven.

Nästa inlägg i serien kan ni läsa här

Om pariprepp

Redo för krisen
Det här inlägget postades i Corona, krisberedskap, Prepp, skarp händelse, Vår Preppresa. Bokmärk permalänken.