Vi buggar in. Dag 4

Idag trodde jag att det var kört på riktigt. Att den stora olyckan hade drabbat oss och skulle kullkasta hela vår plan kring en initial bug-in och tvinga oss direkt till akutmottagningen med ett skadat barn.

Hustrun gick med lilleman och mig ut för att ta hand om djuren medan vi grabbar ägnade oss åt att hoppa i vattenpölar och samla upp skräp så som gamla blomkrukor i plast som i tidernas begynnelse sannolikt blåst ut från vår trädgård. Detta fortlöpte med långsam framgång, vi hann bland annat med en lång sidoexpedition i skogen och det bådar ju förstås gott för framtidens utflykter med det lilla trollet.

Hur som tar hustrun över kollen på ungen och de kallar bort bakom lagården ut i en kohage. Jag spatserar fortsatt omkring med min skräpkasse och försöker snygga till omgivningen men då händer det. Ett illvrål i skräck ljuder likt en mistlur, bakom lagården låter frugan som en stucken och gris och ryggen på mig blir spikrak och iskall. Något är fel, väldigt fel. Bakom lagården finns just nu en stor grusgrop som bondens pojk inte jämnat ut, det är branta kanter och ingen mjuk landning på botten. Det finns också minst en gammal brunn och även om den ska vara säkrad vet jag inte vad som händer på andra sidan. Fokuset från sakletare till att mentalt vara beredd att möta och agera går blixtfort. Vad som än har hänt på andra sidan måste jag lösa det.

Jag sätter full fart. Och det är inget vidare tempo. Vid redan en god rondör vid start har jag pälsat på mig alldeles för mycket kläder eftersom det var så kallt igår. Likt en michelingubbe med overall travar jag som en flodhäst i dåliga skor över ojämnt underlag och tar genvägen över komposthögen för att hinna fram till ylandet som ekar över gården. Förbi lagården, ut på grusvägen och runt till baksidan. Lederna skriker av denna plötsliga rörelsechock efter flera veckors problem och alldeles för mycket påtvingat stillasittande men jag ska fram.

Väl på baksidan får jag direkt syn på trollungen i blå jacka. En sekund senare ser jag själv lika förvånad ut och lång i ansiktet då vi gemensamt står och häpet beundrar familjens matriark som sliter av sig sin fleecejacka och sedan vevar denna tingest i vild panik mot marken. Spektaklet fortsätter tills paniken avtar och efter att båda vuxna hunnit hämta andan kan vi reda ut att en fjolårskardborre fastnat på ena ärmen och kan blåsa faran över.

Så roligt har vi det medan coronakrisen drar in över landet. I övrigt så roterar vi ut färskvaror och sådant som behöver göras åt först. Omelett till kvällsmat!

Om pariprepp

Redo för krisen
Det här inlägget postades i Corona, Historia från verkligheten, krisberedskap, Prepp, Prepptest, skarp händelse. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s