Samarbete kräver prepp

”Den enskilda individens eget ansvar utgör en viktig del av samhällets samlade förmåga att motstå och lindra konsekvenser av allvarliga samhällsstörningar. Med god beredskap hos individen kan det offentliga inrikta insatserna på att stödja de som har det svårt att klara sig själva i en sådan situation. Försvarsberedningen anser att den enskilde har ett ansvar att bidra till samhällets motståndskraft i kris och krig. Vi föreslår därför att den enskilde individen skall vara beredd att klara sin egen försörjning och omsorg en vecka, utan stöd från det offentliga. Detta är något som kräver förberedelser. Det är också centralt att människor samarbetar med varandra för att klara den egna försörjningen.”
– Björn von Sydow läser upp del av försvarsberedningen.


Förutom den mer brutala sanningen i dagens presentation, den där åtta riksdagspartier håller med om att ett militärt angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, så tycker vi att detta stycke är något som är värt att lyfta fram lite extra.

img_4465

#vattendunksvecka

Råden för gemene man höjs, och det med besked. Det börjar bli allvar och 72h är bevisligen alldeles för otillräckligt. Nog för att det inte kommer stå en kommunaltjänsteman med en dunk rent vatten och en kasse mat på dag åtta nu heller men det har heller aldrig varit aktuellt. Oavsett det handlar om tre, sju, tio eller 72 dygn så måste man vara beredd att klara sig på egen hand.

Att trumma ut vikten av förberedelser och hemberedskap är den första nyckeln till allt. Det är där man bygger verklig robusthet och det måste starta hos den enskilde individen. Någon i hemmet behöver ta de första stegen att ordna en basplatta.

Nästa steg är att få dina grannar, släkt, vänner och bekanta att ta det här på allvar också. Att börja preppa är inget foliehattande, det är inget skumt. Det är bara en rejäl portion utav sunt svenskt bondförnuft.

Den sista biten av av von Sydows citat är dock den viktigaste. Att kunna samarbeta med sin omgivning.
Någon kanske är sjuksköterska, en annan sotare. En tredje är kock och den fjärde är snickare. Gemensam nämnare är att dessa fungerar bättre ihop om ingen har knorrande magar eller blivit sjuk av att ha druckit orent vatten. Tänk hur mycket man kan åstadkomma tillsammans med sin omgivning om alla är förberedda på minst en vecka utan det offentligas hjälp under en mycket allvarlig kris.

Motståndskraft byggs från individen och uppåt, med fördel tillsammans med andra. Det gäller bara att komma igång.

Läs gärna våra egna tips på vad vi själva lärt oss ha varit viktigt sedan vi började preppa:
Vatten först, alltid
En egen basplatta med livsmedel
Om kriget kommer

Vi har också gjort några, för oss, väldigt lärorika prepptest:
#prepptest – Stormhelg
#prepptest – Dricksvatten #vattendunksvecka

För att förstå oss mest är det nog bäst att läsa om vår egna preppresa:
Vår preppresa

Och vill man delta samtalet finns några råd och tips här:
Välkommen till #prepperSE

img_8214

Publicerat i Börja Preppa, krisberedskap | 2 kommentarer

Pensionen, det stora prepptestet

Vi både är och känner oss fortfarande unga. Att pensionen, redan före det nya förslaget, ligger långt fram är vi medvetna om och vi har inte heller vidtagit några större åtgärder för privat pensionssparande. När allting kommer omkring är det väl lite av en nationalsport att skjuta de frågorna framför sig. Vi är absolut inte undantagna i det fallet.

Dock kommer det antagligen hinna hända väldigt mycket på de 30-35-40 åren innan det blir ”vår tur” och vi är överens om att det faktiskt inte finns några som helst garantier för att dagens system ens finns kvar när det väl är dags.

Pensionsfrågan är här för att stanna. Den rör upp känslor och är ytterst påtaglig för vanligt folk. Efter att ha yrkesarbetat hela sina liv, och dessutom betalat in enorma summor i skatt, kommer det tids nog väcka en vrede som kokar över. Med all rätta kommer de att undra; vad fan får jag?

Samhällskontraktet håller på att luckras upp. Det leder till att oförberedda människor tar dåliga beslut på både valsedel och i det verkliga livet. Mer om samhällskontraktet följer i senare inlägg.

Den enda reella åtgärd vi påbörjat inför framtiden är att göra oss själva mer fristående. Vårt mål är att bo billigt och delvis kunna leva av naturen. Vi har många år på oss att bli skuldfria och samtidigt lära oss hur vi bäst kan bruka vår mark. Att inte vara beroende av heltidsarbete för att överleva är en bra prepp men allting börjar med samma sak. Och det är att skaffa kontroll över utgifterna.

Ved är billigt men kräver egen arbetsinsats. Samtidigt ger den mer påtaglig mindfulness än vilken målarbok som helst.

Tids nog kommer även vi behöva sitta ned och planera hur vi ska förhålla oss till det pensionssystem som en gång kanske blir vårt, fast än så länge kan vi använda de orange kuverten för att tända i vedspisen med…

Publicerat i Prepp | 7 kommentarer

Stora prepperpriset – 2017

Återigen är det Nobeldagen och till Alfred Nobels minne är det dags att igen få äran att dela ut – Det Stora Prepperpriset.

prepperpriset

Bilden är stulen ifrån Prepperprisets skyddshäxa: Den eminent ondskefulla Mordvitsaren, @battleaxe

För att vinna den eviga ära som följer med priset krävs det att man under året har gjort något alldeles särskilt för antingen sin egen preppsituation eller den otäcka svenska prepperrörelsen i sin helhet.

Den beslutande Nobelkommittén (som fortsatt utgörs av det äkta paret PiP) har valt vinnare med följande motivering:

Vinnaren av årets pris har med beslutsamhet och ett glödande engagemang omvandlat en toppenidé från just idéstadiet till handling. Därför har vi valt att till Alfred Nobels minne dela ut Det Stora Prepperpriset till @svenskprepper / blogg som startat och driver Prepperpodden.

Prepperpodden finns som vanligt där man hittar sina poddar men även på Patreon/prepperpodden där vi varmt vill rekommendera alla och envar att stödja detta projekt genom att sponsra med en peng för varje nytt avsnitt.


Tidigare vinnare av den eviga ära som följer med priset:
Det Stora Prepperpriset 2016: MatsGyver för #prepperSEmeeting2016
Det Stora Prepperprisets historiska gestalt 2017: Lars Wilderäng för Stjärnklart

Publicerat i Filurande/Flum, Prepp, Prepperpriset | 5 kommentarer

Från ett annat perspektiv…

Hur känns det att få en stöt? De flesta har säkerligen upplevt känslan när man nuddar vid ett elstängsel till en kohage eller sätter tungan mot ett batteri. Det pirrar till lite, men inte mer än så. Det är obehagligt men på intet sätt outhärdligt. Men hur känns det att få en riktig elstöt, från en vanlig elektrisk apparat, i hemmet? Det är det troligtvis inte lika många som vet, tack och lov. Jag var en av dem, fram till den tisdagen.

På dagen hade jag varit ute på arbete, i mitt jobb kan jag ganska ofta göra delar av arbetsuppgifterna på hemmaplan och så även denna dag. Efter att ha gjort färdigt dagens arbetsuppgifter och klockan närmade sig fyra bestämde jag mig för att det var dags att fixa lite mat. Det tar ju alltid en stund och jag tänkte att det då skulle hinna bli klart tills när herr PiP kommer från jobbet.

Innan jag började tänkte jag dock se om jag kunde byta de trasiga lamporna i fläkten. Sagt och gjort, dock var de lite svåra att skruva i (lamporna satt otillgängligt längst in under fläktkåpan) och jag fick ingen ordning på det. Dessutom fick jag en liten stöt av den ena lampan och redan där borde jag ha anat oråd. Min tanke då var dock att ”ja men såklart, jag släckte ju inte ljuset, det borde jag ju ha gjort”… Efter det ringde jag till min man och berättade vad som hänt och han sa åt mig att strunta i detta tillsvidare så han noggrannare i detalj kunde förklara varför det inte räcker med att bara släcka en lampa innan den byts.

Jag bestämde mig alltså för att strunta i lamporna och förberedde istället matlagningen. Men när jag hackat grönsaker, styckat en kyckling, brynt detta och fått igång allt på spisen tänkte jag igen att det ju började bli lite väl mörkt och försökte därför återigen skruva i lamporna. Min makes ord från tidigare var nu helt utsuddade från närtidsminnet.

Den vänstra gick nu hur bra som helst och jag fick ljus. Vis av erfarenheten släckte jag återigen innan jag tog itu med den högra. Men detta borde jag inte ha gjort. Jag förde in handen längre in i spiskåpan för att komma åt bättre. Strax fick jag en riktig elstöt.

Hur det kändes minns jag inte riktigt men det small till och allt elektriskt stängdes av. Jag drog ut handen, såg att det började blöda och kände att det gjorde riktigt ont i handen. Första tanken var ”-Fan, det här gick nog inte så bra.”

Jag är chockad över stöt, smärta, smällen och att allt slocknade. Jag tänker ”Vad gör jag, vad gör jag, vad gör jag?” upprepade gånger. Ser att det börjar rinna från såren och tänker att jag måste nog tvätta av det. I chocken tar jag självfallet inte kranen i köket utan springer upp för trappan, genom hallar och sovrum, in i badrummet på övre plan. Slår på kranen och tvättar men tänker snart att detta inte kommer vara tillräckligt. Jag grabbar åt mig en handduk från handdukshållaren ”De ska vi ju ändå tvätta snart”, lindar om handen och går ned för trappan för att ringa maken.

Hans historia börjar här så den tänker jag inte upprepa. Den finns dock i inlägget: Skarp händelse #1

Förutom att jag klumpigt får fram ett första förband, som jag hjälpligt lyckas linda om handen så börjar jag tänka, vad behöver jag lösa för att kunna åka härifrån? Det osar både bränt och os från matlagningen. Jag vet inte vad som är vad. Luftvärmepumpen står still, kylskåpet är också tyst men spisen går fortfarande. Jag stänger av plattorna, tänker ”Hur blir det med min mat nu då?” och fortsätter fundera på vad jag måste göra. Och det är inte så lätt när man gråter och är i chock, men att inte göra något känns också konstigt. Jag tänker att jag har förstört hela huset, att all el är åt helvete på grund av detta. Och så blir jag ledsen även för det. Det var ju inte så här det skulle bli att flytta till landet…

När maken kommer hem är det en befrielse att bara få släppa över ansvaret för mig själv och låta honom hjälpa mig. Just då spelar det ingen roll för mig att han antagligen ser ut som ett urblekt lakan efter att han har kollat på såren, lagt nytt förband och skickat ut mig i bilen med min EDC.

img_8579

Ärrad. Dock ingen fara, bara ett köttsår.

Inte förrän vi åker hem från sjukhuset inser jag att vi har en jordfelsbrytare. Det faktum att den löste ut kan ha gjort det möjligt att jag sitter här och skriver denna text istället för att herr PiP skulle behöva börja blogga om hur det är att leva som änkling. Det är en omöjlig tanke men oerhört skärrande att tänka på.

En sak är säker. Jag ska aldrig mer ens försöka att byta en glödlampa utan att dra ur kontakten eller stänga av strömmen. Ibland får man lära sig den hårda vägen.

Publicerat i Fru PiP talar | 2 kommentarer

Vår preppresa #10 – Livsomställning

Mycket händer och vi försöker att hänga med…

Idag har det gått två år sedan vi startade vårt twitterkonto. Det är också vår andra födelsedag som twitterpreppers.

Att vi alltid varit på väg från stad och lägenhet är ett faktum. Vår preppresa har dock gjort oss så mycket bättre förberedda på att landa mitt ute på landet. Det vi inte kunde förbereda oss för var den ström av händelser som en flytt kan innebära. Det mest omkullkastande kom i och med Skarp händelse #1. Fortsättning följer med hennes version samt omplåstrings-rutinerna som vi fortfarande ägnar oss åt.

Vi spenderade vår semester åt att köpa ett hus och sedan packa ned vårt liv i flyttkartonger. Efterföljande månader gick åt till att leva i två boenden där det inte var ordning och reda någonstans. Vi har varit en brandkårspatrull som försökt lösa de mest akuta uppgifterna allt eftersom och mestadels har vi än så länge främst släckt bränder.

Det är skitjobbigt.

Konsten att landa i ett hus

Under detta kaoz har vi försökt att vidhålla två mål. Det första är att komma i ordning kvickt, för att vardagen ska slippa vara ett flyttkartongskrig och att komma i ordning organiserat. Så vårt hem kan vara förberett för den vinter som utan tvekan närmar sig med stormsteg.

Vi har fokuserat på, och löst, följande:

  • Organiserat vårt nya hem så att alla rum är fungerande och inte belamrade med flyttkartonger.
  • Renoverat vedspis och låtit installera en rejäl täljstenskamin.
  • Vintersäkrat oss med en massa god värme, i vedform.
  • Och börjat stoppa det förfall, som alla hus står inför, men alldeles särskilt ett som under en längre tid stått obebott.

Saker och ting blir lidande

Under denna period har vi satt allt åt sidan och det gör oss ont, även om det är nödvändigt. Vi har tummat på allt som går. Från arbete till fritidsintressen. Från hobbys till relationer, inte vår dock. Till och med vårt engagemang på både blogg och twitter har knuffats åt sidan. Bara för att vara brandkår i vårt egna hus.

img_8469

Nej, det är inte vår gård.

 

Steg tillbaka till ett normalt liv

Vi har försökt att hitta både fritid och egentid den senaste månaden. Det går långsamt och är rätt trögt. För så fort man slappnar av och känner energi så står man där igen, rätt som det är, och skruvar i någon jädra kontakt eller eller river i de belamrade sidovindarna där flyttkartonger och gamla synder har landat.

Prepperpodden…

…var hos oss häromdagen och vi spelade in ett avsnitt. Det gav oss lite mer tid till att fundera på hur fort hjulen snurrar i våra liv men hur roligt det samtidigt är. Vi kommer dyka upp där igen, både tillsammans och enskilt. Så in och lyssna, och stöd gärna podden, på Patreon.

PiP:s framtid

Preppande i lägenhet håller på att bytas ut mot ett liv på landet. Våra liv förändras och vårt preppande med det. Från att ha haft en relativt trygg hamn i hyreslägenhet (även om vi ogillat att bo i den) har vi nu flyttat till något som länge varit vår dröm men som på många vis är mycket mer sårbart och kräver eftertanke, omtanke och handling. Vår blogg och vårt twittrande kommer ta en sväng mot självhushållning, hur det är att kossor som granne och hur roligt man kan ha det när man ska odla och hugga ved. Eller sitta och halvfrysa räva av oss när el-ledningen blåst omkull och vår prepp kanske inte räcker. Givetvis kommer även delar av det vi gör med själva huset också bli små anekdoter för de som följer vår resa.

Vi kommer fortsatt att vara en blåslampa i röven gällande all krisberedskap. Slå vattendunkar i huvudet på vanligt folk och skälla på myndigheterna som kommer med otillräckliga råd.

Vi kommer fortsätta att bjuda på våra egna misstag.

Vi kommer att finnas där för alla som vill göra sin egen preppresa och som ber om råd eller tips.

Vi eldar, alltså är vi. Ni kan se våra samlade inlägg om preppresan här.

Publicerat i Vår Preppresa | 5 kommentarer

En historia från verkligheten #2 – Brandsläckaren

Vi borde bli bättre på att berätta om våra små anekdoter. För de är lärorika händelser, åtminstone för oss själva.

Brandsläckaren

Dessa röda trygghetstingestar kan nog vara Sveriges bredaste preppiga pryl, efter brandvarnaren givetvis. Tacka förskingringsbolagen för båda.

När vi bytte boende så tog vi med våra fyra brandsläckare från lägenheten till vårt nya hem och vi tyckte givetvis att det var bra att det redan fanns två stycken stående i kåken. (ja, de som följt oss länge vet att vi bodde i en trerummare så fyra släckare gör oss kanske till #prepperjävlar)

Den första av de två brandsläckarna som redan fanns i huset visar sig dock fort vara en besvikelse. Redan när den ska lyftas vid första dammsugningen väger 6kg pulver skit och ingenting. Den är helt enkelt tom och till och med mätaren visar att den är lika aktiv som Leif ”Loket” Olsson på ett dansgolv.

Brandsläckaren bars därför ut och kastades på sophögen.

Men som ersättare tyckte Herr PiP att man gott kunde hämta den ännu större skumsläckaren från trappan i groventrén. Den skulle minsann göra sig mycket bättre i den fina hallen som är nav i bostaden.

Brandsläckaren visar sig dock vara av en helt annan uppfattning då den i många år stått och aldrig fått göra någon nytta. Så när den lyfts från trappsteget bjuder den till en närmast explosiv fanfar av skumrester och en vattenkanonad som fortsätter medan den rullar nedför trappen och skvätter ned allt i sin väg. En väldigt förvånad Herr PiP inkluderad.

Medan den röda faran rullar nedför trappen, jagad av en blöt och till viss del nedskummad Herr PiP, undrar Mörksuggan vad som försiggår och hinner ut i groventrén där spektaklet precis tagit slut. Allting är nedskvätt och av våra två ”nya” brandsläckare finns inget kvar mer än metallskrot och en god stund av hederligt städande kvar.

Så vad vi lär vi oss av det här?

  • Lita inte på något, särskilt inte brandsläckare man inte kontrollerat. I värsta fall kan de vara tomma.
  • Lyft inte brandsläckare i handtagen. I värsta fall kan de fungera alldeles utmärkt men sakna sprint.
  • Införskaffa utrustning som ni har koll på.
  • Och köp med fördel en extra brandsläckare. All prepp är bra prepp.

Publicerat i anekdot, Filurande/Flum, krisberedskap | Lämna en kommentar

Skarp händelse #1

Plötsligt var det dags, olyckan var framme.

Jag, herr PiP sitter i bilen på väg hem och får ett telefonsamtal från Mörksugga. Förstår direkt att något är allvarligt fel då man enkelt hör tonfallet hos den man pratar med varje dag.

En skärrad röst som inleder samtalet med ”-Jag är ute, det hände igen” är i regel ett bra tecken för att något har gått åt helvete. En mindre sammanhängande förklaring med orden ”det small”, ”blod överallt” och ”det gör ont” bidrar till att min egen panik börjar krypa utmed ryggraden.

Fokusera

Som många berättar om, oftast i populärkulturen, så förstår jag grejen i att ”tiden saktar ned” och att man går helt in för att ”lösa uppgiften”. Dock gör jag så utan någon som helst know-how. Det enda jag vet är att jag inte är bekväm med blod, sår och chockade människor. Särskilt inte om jag ska prova mig själv på min hustru.

Steg ett

Samla tankarna. Ställ korta och raka frågor. För det blir inte enklare om två vimsar.

  • Varför är du ute?
  • Small det högt?
  • Brinner det?
  • Var blöder du?

Steg två

Lyssna på, och bearbeta, svaren.

  • Jag är rädd
  • Det gjorde ont
  • Tror inte det
  • Hela handen

Steg tre

Lös det som går när du sitter bakom ratten och kör utav bara helvete.

  • ”Ta det lugnt, jag är snart hemma”
  • ”Försök att stoppa blodflödet”, ”Hämta förbandet som ligger i byrålådan i hallen. håll tryck på såret”
1987

30 år senare gjorde det nytta i en skarp händelse.

Steg fyra

Ring den enda sjuksköterskan du känner och hoppas på svar. Håll frågorna kort.

  • ”Lyssna noga nu, det är allvar och min mobiltäckning försvinner inom kort.”
  • ”Jag kommer snart hem och min fru är väldigt chockad och har fått både elstöt och det blöder kraftigt.”
  • ”Vad ska jag fokusera på och vad behöver jag veta? Skicka svar via sms när samtalet bryts!”

Steg fem

Hemkomsten.

Jag kör den sista biten så fort jag bara kan utan att göra något dumdristigt med fordonet. Samtalen i telefonen går inte längre fram och jag är utlämnad åt mig själv. Jag vet inte vad som kommer möta mig och jag vet inte heller hur jag ska möta någonting utöver det vanliga.

  • Försöker att tänka igenom läget igen. Brännskador, blod och chock. Vad kommer jag möta?

Bestämmer mig för det enda jag kan. Jag har ju ändå sett ”Doktorn kan komma” och ambulanspersonal. De springer inte så mycket. Så jag kör helt sonika in bilen i trädgården, inte mycket längre än jag brukar, och kliver sedan ur den. Lämnar min EDC och går direkt till bagageutrymmet för att hämta bilens första hjälpen-kit. Sen går jag både lugnt men bestämt mot dörren.

Steg sex

Blod överallt.

Min hustru är chockad, gråter och blöder. Förbandet har hon själv lyckats knyta riktigt bra, även om det är blod på gasbindan och runt omkring på golven. Jag ber henne sätta sig ned i trappan och ta på sig skorna. Kollar så att det inte verkar blöda igenom förbandet. Går därefter ett varv genom huset och konstaterar att strömmen är utslagen och att det är blod i nästan varje rum.

Steg sju

Kontroll och åtgärd.

Hämtar en ny första hjälpen som hänger i skafferiet, från Biltema den här gången, den andra har jag lämnat vid ytterdörren. Har ingen aning om hur den faktiskt fungerar i skarpt läge och inser att jag är rätt nervös när jag öppnar den för att kunna hjälpa Mörksugga.

Börjar knyta upp och lyfta på hennes egenpackade förband för att se över handen. Det blöder från ovansidan, det ett stort jack i knogen. Min bristfälliga medicinska bedömningen säger att det är ganska så ordentligt uppskuret.

Sedan fortsätter jag att lyfta på den andra delen av förbandet, den som täcker köttkudden under och kring tummen. Direkt ser jag en stor reva där det rinner ut mycket blod.

Steg åtta

Hjälplös.

Det här är inget jag över huvud taget kan göra något åt. Lägger tillbaka förbandet och velar fram en ny, inte trasslad, gasbinda från första hjälpen-kitet. Snörar tillbaka kompresserna så gott jag kan genom att linda hårt men inte maniskt. Tänker på hur jag lindat mina fötter tidigare i livet när jag stukat dessa efter att ha trillat av hästar, varit full eller allmänt klumpig. Bestämt, helt enkelt.

Sedan säger jag åt min kära fru att vi ska åka in till stan. Någon som är bättre på det här ska få kika, ”de kanske rent av ska sy dig lite grann”.

Så tar jag hennes EDC med mig ut i bilen, tillsammans med bilens first aid-kit som aldrig blev använt och så går vi tillsammans ut för att åka till någon som kan hjälpa oss att få fason på olyckans konsekvenser.

Nio stygn senare….

Vi båda lärde oss en hel del på det här. Olika erfarenheter för var och en men viktiga för båda.

  • Lampor som inte lyser kan fortfarande bjuda på elstötar.
  • Stoppa inte in händer i trånga utrymmen med vassa kanter, särskilt inte utan handskar.
  • Försök alltid att behålla lugnet.
  • Var saklig, gärna på ett ”kallt” vis.
  • Ha fler första förband tillgängliga. De ska vara så enkla som möjligt.
  • Öva på att hitta i första hjälpen-kit. Det är inte så enkelt utan know-how och särskilt inte med stora sår och blod överallt.
  • Lägg till sjuksköterska och/eller veterinär på bekantskapslistan i närområdet. De har mer know-how än oss.

/Det någorlunda ihoplappade, både fysiskt och själsligt, paret PiP. =)

Publicerat i Prepp, Prepptest, skarp händelse | 10 kommentarer